torsdag 19 februari 2009

Mohammed Ali Recension Från www.digfi.com!

Mohammed Ali (dddd)
Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

När det gäller gitarrpop händer det då och då att det kommer ett band som rycker undan mattan för hela scenen genom att göra musik som är enkel men oemotståndlig, musik som tar genren tillbaka till något ursprungligt och som får alla att stanna upp och påminnas om vad det var som fick dem att falla för gitarrpop från början. Man kan kalla det för Strokes-effekten. Det är inte nödvändigtvis de bästa banden, definitivt inte de mest unika, och deras guldålder brukar inte vara så länge. Men när de är som bäst är de synnerligen effektiva. Vissa skulle till och med hävda att det är dessa band och deras debutsinglar som är kärnan i all popmusik.

Allt det där vet ni redan. Men något som sällan diskuteras är hur Strokes-effekten ser ut i hiphop. Det finns i allmänhet mindre utrymme för nostalgi inom hiphop, det är en genre som befinner sig i ständig rastlös metamorfos och där något som börjar som en gimmick ofta får hela genren att utvecklas i en ny riktning. Hiphop som medvetet försöker låta gammeldags, old school, låter oftast kitschig och fruktansvärt tråkig – ett aktuellt exempel är N.A.S.A.s ambitiösa men misslyckade debutalbum.

Å andra sidan finns det en skillnad, både inom rock och hiphop, mellan musik som är retro och musik som är traditionstrogen. Den förstnämnda handlar om att göra en utflykt i något förflutet och avlägset, som att klä ut sig för en maskerad. Den sistnämnda är ett uttryck för en alternativ syn på tid och utveckling – en syn som innebär att en genre strävar mot ett perfekt uttryck (snarare än att sträva efter utveckling för utvecklingens skull), och när detta uttryck väl är uppnått finns det ingen anledning att förändra det. Det är inte gammal musik, det är inte heller ny musik; det är helt enkelt musik som den ska låta, varken mer eller mindre. Så resonerar den traditionstrogna musikern – jämför för övrigt gärna med blues eller Wienklassicism. Enligt vissa kan tiden frysas, och det innebär inte en kreativ tvångströja utan snarare att Den Perfekta Formen erbjuder alla möjligheter till utveckling, alternativ och kreativitet som behövs. En sorts nöjdhet. Ett självförtroende. Nästan som en religion.

Inom hiphop är detta något mindre vanligt än inom rock – det finns en hel del ointressant retrohiphop, men inte så många traditionstrogna artister. Little Brother har alltid balanserat på gränsen mellan dessa två (och således sällan varit en helgjuten grupp), medan Madlib, när han samarbetat med rappare, varit ett strålande exempel på traditionstrogen hiphop.

Här i Sverige utvecklas hiphop långsamt och stötvis. De senaste åren har väldigt mycket hänt, och många trevliga skivor har släppts med ett sympatiskt färgglatt modernt sound, av artister som Adam Tensta, Afasi & Filthy, Lazee, Henok Achido och nu senast Lorentz & M. Sakarias. Man har lugnt nickat gillande gång på gång. Men när duon Mohammed Ali (tidigare kända som UKN, Underklassen) kommer med sitt fantastiska tredje mixtape Processen har de lite av en ’kejsarens nya kläder’-effekt; de visar hur man kan skapa fantastisk hiphop med små och enkla medel. En tung bastrumma och en hård virveltrumma spatserar kaxigt fram utan att bry sig om att passera 100 bpm-gränsen. En enkel sampling – jazzorglar, pianoklink, soulgitarr eller dovt blås – rör sig fram och tillbaka mellan ett par snygga ackord. Och viktigast av allt: två unga killar från förorten som bankar in smarta, snygga och roliga rim gång på gång, varenda sextondel i takten fylls, och inte sällan rör det sig om eleganta mångstaviga rim i Lorenz Harts och Ira Gershwins tradition.

Moms och Alias Ruggig – duon som utgör Mohammed Ali – utstrålar kaxighet utan att behöva höja rösten, de är politiska utan att använda slagord, de stoltserar med sin bakgrund utan att exploatera den. De är noga med att låtarna ska ha praktfulla refränger, men de är ointresserade av att tramsa omkring i trallighetens träsk. Med ett ord har de värdighet – något som är högst ovanligt bland svenska rappare. Jag gillar också bandnamnet – att referera till islam i Europa 2009 är lika laddat och vågat som att kalla sig McCarthy i Thatcher-erans England.

Denna homogena (både till sound och kvalitet) samling låtar är märkligt nog bara ett mixtape, och Gud vet när Mohammed Ali ger ut ett ”riktigt” album – de har skandalöst nog inte fått ett skivkontrakt än. När det albumet väl kommer hoppas jag att Mack Beats liksom nu står för lejonparten av produktionen – hans lysande traditionstrogna beats är som gjorda för Mohammed Alis tillbakalutade rapstil. Jag hoppas innerligen inte att duon ”gör en Lil Wayne” och släpper storbolagsalbum som saknar mixtapens spontanitet och fräschör. Men oavsett så är Processen en liten juvel i Sveriges hiphophistoria.

Nästa släpp får för övrigt gärna heta Slottet. Och sedan har vi ju Amerika. Go Kafka!

Hela Processen finns på www.myspace.com/mohammedali01

Inga kommentarer: